Under ytan – reseintryck från Tibet

De flesta turister, som reser i Tibet upplever nog vid första anblicken ett fridfullt land, människor som ler, kloster med munkar och bedjande människor och städer där kineser, tibetaner och andra folkslag vänskapligt tycks blanda sig. Tibet ger inte sken av att vara ett land under förtryck. Det är förmodligen svårt att föreställa sig att den mörka bild som ges av människorättsorganisationer verkligen stämmer. Tibet skall enligt de senaste rapporterna utsättas för hårt religiöst förtryck; munkar, kadrer och skolbarn omskolas och Dalai Lama-bilder, buddhastatyer och religiösa målningar (thanka) konfiskeras enligt rapporterna. En annan rapport utgiven av en grupp jurister beskriver hur barn, så små som sex år, torteras i fängelser i Tibet.

Lhasa ger intryck av att vara en stad under snabb utveckling. Det finns mängder av varuhus och affärer med konsumtionsvaror och det senaste på DVD-fronten. Man föreställer sig att alla dessa moderna varor, som kommer från Kina, rimligtvis måste göra intryck på ungdomen. Är det inte helt enkelt så att en allt större del av de unga inte vet att Tibet en gång var självständigt, och även om det nu vore så, är det inte bättre för dem att anpassa sig till den moderna utvecklingen? Det är förmodligen en fråga som många turister ställer sig, och det frågade också vi oss, då vi återvände till Tibet efter tio år under sommaren 2000.

Det var inte förrän vi varit i Lhasa några veckor, lärt känna tibetaner och fått tillfälle att prata med dem, som vi insåg att det finns ett helt annat Tibet under ytan. Där råder rädslan för att när som helst bli rapporterad av sin närmaste vän, och missnöjet växer för att man i så liten utsträckning får del av utvecklingen.

Dagliga provokationer stärker identiteten

Det är inte bara tibetanernas brist på möjligheter att ta del av utvecklingen. Det är det dagliga uppträdandet, både av myndigheterna och vanliga kineser, som av tibetanerna upplevs som provokativt. Myndigheternas maktfullkomlighet drabbar säkert också kineser, men i det tibetanska sammanhanget blir detta en del av det alltmer inflammerade förhållandet mellan tibetaner och kineser. Kinesiska turisters ofta nedlåtande behandling av tibetaner, ger upphov till dagliga gräl. Några unga flickor, som vi lärde känna på en buss utgjöt sig upprört om hur illa behandlade de kände sig.
- De tror att vi är primitiva och underutvecklade och behandlar oss som om vi vore idioter.

I den växande turistindustrin där tibetaner säljer souvenirer till kinesiska turister, serverar och sopar deras hotellrum, uppträder tibetanerna hövligt och talar kinesiska. Kylan i umgänget är dock påtaglig och minsta oenighet leder till ilskna utbrott, som kommer fram, när tibetanerna är för sig själva. Man måste också komma ihåg att motsättningarna upplevs extra starkt mot bakgrund av en blodig nutidshistoria, där folkets befrielsearmé tidvis gjorde sig skyldig till ett ohyggligt mördande av civila tibetaner.

Detta har beskrivits både av den förre Panchen Lama i ett utsmugglat dokument och av den kinesiska demokratiförespråkaren Wei Jinsheng. Wei fick tillgång till hemlig forskning från Kinesiska akademin för socialvetenskap, som visar hur den kinesiska armén utrotat hela byar och stammar. Han har träffat soldater som blivit sjuka av att tvingas bevittna en människoslakt, som var värre än de vitas krig med indianerna.

En typisk episod är ett uppträde vi bevittnade från en restaurang. En grupp bönder på andra sidan gatan hade parkerat två traktorer, och en tibetansk polis beordrade dem att flytta traktorerna. Bönderna, som nog tagit sig ett eller flera glas, opponerade sig högljutt och gav polisen knuffar och örfilar, och han gav sig hukande iväg därifrån. En stund senare var några polisbilar på plats och en grupp kinesiska poliser stormade ut, men bönderna och deras traktorer var redan borta.

I vanliga fall är människor tvungna att smila och krypa inför militärer, poliser och tjänstemän, om de inte som i det här fallet har chans att ge dem ett tjuvnyp. Det är en del av de dagliga oförrätter som skärper motsättningarna mellan tibetaner och kineser och stärker den tibetanska identiteten. Den officiella ståndpunkten är att tibetanerna är ”kineser”, liksom han-folket, mongoler, uighurer och andra. Detta är också den undervisning barnen får i skolan. I skolböckerna får de lära sig att vara lyckliga över att vara ”kineser”. I en bok i morallära står det t.ex.:

Jag älskar Mittens rike.
Jag är kines.
Jag älskar mitt fädernesland.

Texten är illustrerad med lyckliga, dansande barn i olika minoritetsdräkter under en karta med texten: ”Kinesiska folkrepubliken”.

I det dagliga livet är det emellertid helt klart att tibetanerna inte alls upplever sig som kineser. De använder de tibetanska orden kyami, som betyder kines och pöba, som betyder tibetan. För dem är kyami ett annat folk liksom indier och fransmän. Även Tibet upplevs som ett land vid sidan av Kina och tibetaner använder uttrycket ”att åka till Kina”, när de åker till kinesiska provinser utanför Tibet. Då inkluderar de också tibetanska områden utanför T.A.R. i Tibet. En hög tibetansk kader, som vi träffade, argumenterade energiskt för att Gyalrong, hans hemtrakt, var en del av Tibet och att Gyalrong-språket var en dialekt av tibetanskan. Gyalrong ligger långt till öster om T.A.R. i nuvarande Sichuan.

En episod som tydligt illustrerade tibetanernas upplevelse att vara ett eget folk var när vi en gång satt och pratade med några kvinnor på en restaurang. Plötsligt kom en tibetansk servitris fram och berättade rasande att hon grälat med en kinesisk kvinna, som vägrat att betala en kopp som hon slagit sönder.
- Hon pratade engelska med mig för att visa att hon kunde det. Jag svarade att hon gott kunde prata kinesiska. ”Ja det är klart, du är ju kines”, sa hon till mig. Hade jag inte jobbat här hade jag gett henne en örfil, och jag fräste åt henne:” Jag är inte kines, jag är tibetan!”

Även om tibetaner sällan öppet visar sin negativa inställning brukar det bli bråk och slagsmål på kvällarna, när folk går hem från nattklubbarna. Då grupper av tibetaner sjungande och skämtande kommer hem framåt nattkröken viker ensamma kineser snabbt åt sidan, och tibetaner undslipper sig ofta någon fientlig kommentar.

Billigt öl och kriminalitet

Det faktum att både öl och cigaretter är billigt, samtidigt som arbetslösheten bland tibetaner är hög är ett problem som många talar om. Tashi, en tibetansk guide från Kailash-området, som vi pratar med på en restaurang i Tsethang, är en av dem som oroar sig över det.
- Påverkan av det moderna från Kina är mycket stark. Fast även om många gillar det moderna som kommer från Kina, vill de flesta av de unga ha självständighet. Det värsta är att öl och cigaretter är så billigt. Det är mycket billigare här än i Nepal. Man kan se småpojkar på sju, åtta år röka.

Misstanken sprider sig bland de tibetaner vi träffat, att det billiga ölet är del i en politik att minska tibetanernas motstånd. Många hävdar också att myndigheterna medvetet låter bli att fängsla kriminella eller släpper dem efter kort tid.
- Politiken är att bara släppa kriminella. Tjuvar, mördare ... polisen tar dem och sen släpps de. På det sättet skapas en falsk bild av tibetanerna. Om man kan skapa en bild av tibetaner som kriminella, och att det finns många alkoholister bland oss, kan man minska det internationella stödet för Tibet. Folk som blir alkoholister slutar upp att arbeta politiskt. Om en tibetan gör den minsta politiska aktivitet sätts han in i flera år, medan mördare släpps efter några veckor.

Det religiösa förtrycket

Trots, eller kanske snarare på grund av, 50 års kommunistiskt styre är tibetanernas religiösa känslor lika starka som förr. Ibland är det fullständigt omöjligt att gå motströms om man råkar vara tvungen att backa några meter för att nå ett stånd på Barkor, pilgrimsvägen som går runt Jokhangtemplet i Lhasa. En turist, som går in i Jokhang och kanske upplever den suggestiva kvällsbönen, får antagligen intrycket att tibetanerna fritt kan utöva sin religion.

Vi själva blev snabbt tagna ur eventuella villfarelser om religionsfrihet. En tibetan, som lever i exil, hade bett oss göra en ceremoni i Jokhang för hans avlidna föräldrar. Det är en vanlig ceremoni som går till så att man skriver den avlidnes namn på ett rött papper och ber en lama läsa en bön och bränna upp papperet i en smörlampa inför Jo Rinpoche, den heligaste buddhastatyn. Vi gick därför till Jokhang och lämnade ett kort brev till en lama med önskan om att få ceremonin utförd. Det är alltid mörkt och stor trängsel av alla människor i templet, varför vi trodde att vi skulle kunna överlämna brevet diskret. En lama tog emot det, läste det och bad oss komma tillbaka till kvällen. Det gick emellertid inte en minut förrän en vakt frigjorde sig ur mörkret och krävde att få se vad som stod i brevet. Lyckligtvis tycks allt ha gått bra, eftersom laman var kvar och gjorde ceremonin åt oss på kvällen.

Människor som vi träffade bekräftade de senaste rapporterna om att inte bara Dalai Lama-bilder numera är förbjudna utan även att privatpersoner inte längre tillåts att ha buddhabilder och thankas. I hem vi besökte – till och med hos en familj där fadern var en hög tibetansk kader – fanns det altaren, men människor var mycket rädda och beredda att när som helst gömma religiösa föremål om någon skulle knacka på dörren.


Tibetanska guider avskedas

Många av de tibetanska guiderna har varit i Dharamsala i Indien och gått i skola. Det finns få skolor på landsbygden i Tibet, där 95 procent av tibetanerna bor, och om det finns skolor har föräldrarna, i allmänhet fattiga bönder och nomader, sällan råd att betala skolavgifterna. Trots att primärundervisningen egentligen är fri i Tibet tas avgifter ut för böcker, extra undervisning, extra examina osv. Den redan tidigare dåliga utbildningssituationen har förvärrats av marknadsekonomin, som lett till att många skolor på landsbygden stängts. Dessutom har tibetanerna små möjligheter att lära sig engelska, om de inte går i kinesiska skolor. Förutom i Lhasa, där undervisning i engelska numera förekommer från motsvarande högstadiet, ges inte undervisning i engelska i tibetanska skolor. Att komma in i en kinesisk skola är svårt för tibetaner; det kräver i allmänhet stora mutor. Dessutom leder det till att deras tibetanska försämras. Därför flyr många unga, och föräldrar smugglar ut sina barn till Indien.

I Indien har tibetanerna byggt upp ett utbildningssystem, där de flesta elever går ut tioårig grundskola och ofta också gymnasium. För de nya flyktingarna som ofta är unga och aldrig gått i skola finns en särskild skola, som ger dem tre års undervisning i tibetanska, engelska och allmänbildning. Många av dem åker efter avslutad utbildning i hemlighet tillbaka till Tibet, men de flesta arresteras vid gränsen eller senare.

Tashi, guiden i Tsethang, berättar att han fått sin utbildning i skolan för nya flyktingar i Dharamsala.
- När jag var 17 år bad jag en vän ta mig över gränsen till Nepal. Sedan åkte jag till Dharamsala och bodde där i fem år och gick i skola. Jag åkte tillbaka för min mamma var sjuk, och jag var rädd att hon inte skulle överleva. När jag försökte ta mig över gränsen tog de mig och jag satt en vecka i fängelse innan jag blev släppt.

Enligt Tashi har situationen blivit mycket hårdare på senaste tiden, och det bekräftas också av rapporter från människorättsorganisationer. The Tibetan Centre for Human Rights and Democracy rapporterade i augusti 2000 att 29 tibetanska guider förlorat jobbet för att de fått sin utbildning i Indien. Många av dessa hade tidigare tvingats återvända till Tibet, då myndigheterna hotat föräldrarna med allvarliga repressalier och att barnens uppehållskort skulle annulleras. Samtidigt bestämdes att ”de som examinerats från Dalai-klickens skolor skulle kontrolleras strikt och inte tillåtas att arbeta för regeringen eller vid någon annan myndighet.”

Tashi beskriver sina ekonomiska svårigheter som orsakas av den senaste tidens bestämmelser.
- De ställer frågor och försöker bli av med de guider som lärt sig engelska i Nepal och Indien. De säger att vårt tänkande är felaktigt. Om man inte har lärt sig engelska på ett legitimt sätt, det vill säga i en kinesisk skola, måste man betala 5000-6000 yuan (drygt samma summa i svenska kronor) för att få licens. Jag tjänar 200 yuan i månaden. Sedan får jag kanske några hundra i dricks i månaden. En licens skulle kosta mig ett halvårs lön. Jag måste ju leva också - hur skulle jag kunna betala det? Så jag arbetar illegalt som guide på en tibetansk resebyrå.


Arbetslösheten bland tibetaner ökar

Den ökande invandringen av kineser till Tibet och framför allt till städerna gör det allt svårare för tibetaner att få arbete. Yangkyi, en kvinna som säljer biobiljetter och vars man arbetar som översättare på en tidning, har det för tibetanska förhållanden relativt bra. Hon berättar att hennes båda barn går i gymnasieskola i Kina. Ändå är det en stor ekonomisk uppoffring att hålla barnen i skola. Det kostar dem 8400 yuan per år och dessutom tillkommer 4000 yuan för böcker. Själv tjänar hon 700 yuan per månad och hennes man 2000 yuan. De har inte sett sina barn på flera år, eftersom de vare sig har råd att hälsa på barnen eller att betala resan till Tibet.
- Egentligen vill vi inte att våra barn ska gå i kinesisk skola, för de glömmer tibetanskan. Men det är enda sättet om de ska få jobb. När de kommer tillbaka kan de få jobb som någon slags tjänsteman, och då kan de tjäna 1200 yuan. Men de har ingen chans i Lhasa. Kineserna tar alla jobb. Om de ska få jobb måste de flytta till någon mindre stad eller ut på landet.

Yangkyis arbetskamrat Kelsang klagar också över hur invandringen gjort det allt svårare för tibetanerna att klara sig.
- Min man är snickare. Ibland tjänar han ganska bra, ibland lite. Förr i tiden fanns det mycket jobb, men det kommer så mycket kineser, så det blir mindre och mindre jobb för tibetanerna. Problemet är inte moderniseringen. Den vill alla ha. Vi har ingenting emot den kinesiska kulturen – kineserna är klyftiga. Problemet är att vi blir arbetslösa, när det kommer hit så många. Dessutom är det alla svårigheter med ungdomen. De sitter på barerna och dricker öl.




Ickevåldsstrategin hotad?

I ett samhälle som är så slutet som det tibetanska tar det lång tid att tränga under ytan. Det var först efter att ha varit mer än två veckor på en plats, som vi började få en viss insikt i vad som händer i Tibet. Det faktum att vi kunde en del tibetanska och att Namgyals far är tibetan spelade en viktig roll.

Det är helt klart att den tibetanska kulturen har förändrats och påverkats av den kinesiska under de senaste femtio åren. Man använder många kinesiska ord i språket, trots att kinesiska och tibetanska tillhör två helt olika språkgrupper. Ungdomen sjunger kinesisk pop och många skickas till Kina för utbildning. Samtidigt är den tibetanska kulturen stark, och just det faktum att den tycks kunna förändras utan att tibetanerna för den skull förlorar sin identitet tyder snarare på styrka och anpassningsförmåga än att den håller på att försvinna.

Tibet var fram till 1950-talet en stat med sitt eget juridiska, ekonomiska och politiska system, ett eget utbildningssystem och ett skriftspråk till skillnad från folkslag som till exempel indianer, innuiter och kurder. Det ger den tibetanska kulturen särskild tyngd.

Situationen i Tibet ger intryck av att vara mycket spänd. Den påminner i viss mån om förhållandena under 1950-talet, strax innan Lhasaupproret. Då manade klostren och lamorna till lugn och ickevåld, och den tibetanska regeringen försökte förhandla med Kina för att undvika blodsutgjutelse. Tvärtemot Dalai Lamas och regeringens önskan, och till och med utan att den tibetanska gerillan, Chushi Gangdruk, ens kände till det, reste sig tibetanerna under Lhasaupproret 1959. Nu är det den tibetanska exilregeringen som försöker förhandla om genuin autonomi, trots att det egentligen redan finns på papperet. Samtidigt blir tibetanerna både i Tibet och i exil alltmer otåliga och mindre benägna att hålla sig till ickevåldsstrategin. Man frågar sig om motsättningarna mellan tibetaner och kineser kommer att skärpas ytterligare eller om det finns någon möjlighet till närmande i framtiden.

av Katrin Goldstein-Kyaga och Namgyal Kyaga

Artikeln har tidigare publicerats i Kinarapport nr 4 år 2000

Källa: Tidskriften Tibet nr 4/2001

Fler tips för resenärer