De allestädes närvarande kineserna

Under maj månad 1997 tillbringade jag och nio andra skandinaver en underbar tid i Tibet. Vår resa gick via Kathmandu till Lhasa och vidare med landcruisers till städerna Gyantse, Shigatse, Sakya och Lhatse. Efter dessa städer bar det i väg ut på landsbygden västerut, via den norra vägen över Cogen, Oma och Ngari (Ali). Vårt huvudmål på resan var Mt Kailash och den stora högtiden Saka Dawa. Hemfärden gick över Saga, Tingri, Mt Everest och så Kathmandu. Det var en underbar färd på 300 mil där landskapets och vädrets skiftningar var helt otroliga. Vi fick uppleva allt ifrån sand- och stenöknar till glaciärer och snöstorm.

Denna resa hade kunnat bli perfekt, om Tibet inte hade varit ett ockuperat land. Överallt, vart vi än kom fanns det kineser som gjorde sitt bästa för att lura av turister pengar och förpesta tillvaron för det tibetanska folket. I varje tempel eller på varje helig plats fanns de där och tog betalt.

Vår väg runt i Tibet var kantad av kinesiska lastbilskolonner, militära förläggningar, militärkontroller och bordeller. De stoppade alla resenärer i regelbundna kontroller där pass och tillstånd noga undersöktes. Höjden av nitiskhet upplevde några av oss i Ngari, en hemsk förfulande kinesisk stad i det västra hörnet av Tibet. Vi kom fredligt gående på gatan i denna stad då vi blev stoppade av lagens väktare. Dessa kinesiska kvinnor ville absolut veta vad vi gjorde där och om vi reste individuellt eller i grupp, och om vi hade tillstånd. Vi slapp därifrån då polischefen i staden kom förbi. Denne man hade redan kontrollerat våra papper dagen innan och han kunde intyga att vi var OK.

Den mest omotiverade kontrollen av oss skedde på vägen mellan Kailash och Lake Manasarovar. En militär jeep stoppade oss mitt i ödemarken och sökte igenom allt vår bagage i jakten på, vad de sade, förbjudna Dalai Lama-bilder. Det var ett hänsynslöst sökande där allt ifrån kamera och filmrullar till magväskor och ryggsäckar genomsöktes. När inga Dalai Lama-bilder hittades tog de en bild av den 10:e Panchen Lama i beslag. Då det gick upp för dem att denna bild inte alls var förbjuden gav de den besviket tillbaka. Allt avslutades med att två av de militärer som utfört denna operation ställde sig och urinerade mitt framför ögonen på oss. Detta förakt som vi mötte i alla sammanhang, och som vi ändå kunde bemöta, drabbar också tibetanerna som inte kan göra någonting för att komma undan denna brutala verklighet.
Det nitiska kontrollerandet av turister i Tibet, speciellt på lansbygden, visar tydligt att de kinesiska myndigheterna inte vill ha den typen av turism som vi representerade. Rika penningstinna turister som bor på Holiday Inn i Lhasa och som slussas runt till de kloster och andra sevärdheter som de blir speciellt visade, är de idealiska turisterna. Turister som inte får se det verkliga förtrycket utan de blir visade ett tibetanskt "Skansen".

Detta visades tydligt då vi inte fick besöka Ganden - ett för kineserna kontroversiellt kloster utanför Lhasa. Orsaken var att detta kloster hade vägrat underkasta sig den kinesiska hjärntvätt som har pågått i drygt ett år nu. Efter den kinesiska "omskolningen" skall alla munkar och nunnor avsvärja sig lojaliteten till Dalai Lama och förkasta hans läror, samt erkänna den kinesiske Panchen Lama. Vad som hänt i detta kloster är okänt.

I Lhasa var kinesernas närvaro mycket påtaglig. Deras rivningsraseri i den gamla staden och uppförandet av groteska blå glasbyggnader håller på att förändra stadsbilden totalt. Affärer och restauranger ägs av kineser och skolbarnen tvingas bära den röda halsduken.
Kinesernas framfart var också synlig på andra håll ute i landet - ruinerna av det ena klostret efter det andra passerades under vår färd. Dessa ruiner påminner oss om den frenesi som kineserna har lagt ner på att förstöra den tibetanska kulturen och underkuva folket. Cirka 6000 kloster har förstörts och i de fåtal kloster som finns kvar eller har byggts upp, finns det ständigt kineser närvarande och den kinesiske fanan vajar över varje byggnad.

Detta blev extra påtagligt under vårt besök i Sakya. När vi skulle besöka detta unika kloster blev vi stoppade på grund av att kineserna hade inspektion just denna dag för att leta efter Dalai Lama-bilder. Efter viss övertalning fick vi till slut besöka den stora tempelsalen som låg i totalt mörker - inte en smörlampa var tänd. Detta var det enda sättet som munkarna i klostret kunde protestera på - de vägrade att tända några ljus. En liten demonstration som dock tänder ett litet hopp om att det trots det totala kinesiska förtrycket finns folk som vågar; folk som tror på ett Tibet utan kinesiskt styre.

Denna resa har för mig betytt oerhört mycket och jag är än mer övertygad om att det vi försöker uträtta utanför Tibet är oerhört viktigt. Vi måste hålla kampen vid liv, för inne i Tibet står hela det tibetanska folket bakom oss och väntar. Det tibetanska folkets kamp är inte död, den är i högsta grad levande.

av Madeleine Axéll

Källa: Tidskriften Tibet nr 4/1997

Fler tips för resenärer