Lhasaupproret i mars 1959

Många hör av sig till oss och frågar om den 10 mars, vad det är man uppmärksammar varje år och vad som egentligen hände i Lhasa 1959. David Ståhl har i sin bok ”Tibet – våldtaget land på världens tak” detaljerat beskrivit hela händelseförloppet.

Upproret 1959 utgjorde kulmen på en lång process som pågått under hela 1950-talet. Majoriteten av befolkningen i Lhasa och i det centrala Tibet, och alldeles särskilt de besuttna och kretsarna nära regeringen och Dalai Lama, insåg att man inte kunde bli av med kineserna och att det därför gällde att så långt som möjligt försöka samarbeta med dem. Rapporterna från östra Tibet orsakade emellertid allt större oro.

Det tibetanska motståndet
Motståndsledarna från Kham och Amdo försökte övertyga Lhasaregeringen, dock utan någon större framgång, om det nödvändiga i att göra motstånd. Dels var Dalai Lama personligen emot våld, dels var de flesta inflytelserika familjer som insåg att kineserna kunde beröva dem deras positioner och egendomar inte villiga att ta några risker.

Motståndsledarnas strategi blev då istället att underblåsa ryktena om kinesernas framfart i östra Tibet och som Lhasa redan var fullt av. Samtidigt flyttade gerillakrigarna från östra Tibet i allt större omfattning till Lhasa och dess omedelbara närhet. De genomförde attacker på kinesiska posteringar. Dessa attacker kom nu allt närmare Lhasa. Kineserna vågade sig alltmer sällan utanför sina förläggningar, utom i tungt beväpnade konvojer.

Oroad general
Stämningen i Lhasa blev alltmer spänd. Det återstod nu inte mycket av myten om den "oförstörbara" vänskapen mellan Kinas och Tibets folk. General Tan Kuo-san, som var Tibets politiske kommissarie, hade all anledning att vara oroad.

Fortfarande åtta år efter den kinesiska invasionen visade tibetanerna inga som helst tecken på att uppskatta kinesernas närvaro. De var nästan helt oemottagliga för marxistisk propaganda och de envisades med att betrakta sina traditionella ledare, lamorna, Lhasaregeringen och Dalai Lama som sina auktoriteter. För kineserna måste det ha framstått klart att tibetanernas motstånd i hög grad var fokuserat på, och beroende av Dalai Lama, både som person och som institution. Om de en gång för alla kunde få fullständig kontroll över den unge Dalai Lama skulle kanske många problem lösa sig.

General Tan Kuo-san skrev ett brev till Dalai Lama i vilket han framhöll att de många reaktionära banditerna störde ordningen och att Dalai Lama därför borde sätta in sin livvakt på 500 man i kampen mot dem. Det kan ha funnits två syften med denna begäran. Dels att neutralisera livvakten, dels att om Dalai Lama hade gått med på denna begäran så hade det varit en tydlig signal till de upproriska att han nu stod på kinesernas sida.

Dalai Lama svarade och beklagade blodsutgjutelsen men framhöll att han inte kunde garantera livvakternas lojalitet ifall de sattes in mot sina landsmän. Dessutom påpekade han att de var illa utbildade och utrustade. Han avvisade därför artigt den kinesiske generalens förslag.

Brevväxlingen mellan Dalai Lama och Tan Kuo-san om livvakten fortsatte i flera månader och var ett typexempel på orientalisk förhalningstaktik. Dalai Lama försökte vinna så mycket tid som möjligt. Tan Kuo-san blev alltmer otålig. Han hade hård press på sig från Peking, där missnöjet ökade med hans oförmåga att uppnå resultat. Tibetanernas gerillaräder skördade alltför många dödsoffer och de civila kinesiska tjänstemännen levde i skräck och vågade inte gå ut. Man hade inte haft några ideologiska framgångar bland tibetanerna som hårdnackat vägrade att ge upp sin identitet. Rapporter om oroligheter och strider i Tibet nådde utlandet i ökande omfattning. Såväl militärt som politiskt var situationen minst sagt katastrofal. Kinesernas rykte stod på spel.

Kinesisk teaterföreställning
Nästa drag från kinesernas sida var en inbjudan från premiärminister Chou En-lai till Dalai Lama att närvara vid den kinesiska nationalförsamlingens möte i Peking i januari 1959. Dalai Lama svarade och beklagade att han inte kunde vara borta från Lhasa vid den tiden på grund av viktiga religiösa angelägenheter.

Även här följde en brevväxling som slutade med att Chou En-lai erbjöd sig att skjuta upp nationalförsamlingens möte till en tidpunkt som skulle passa Dalai Lama bättre. Dalai Lama svarade och tackade så mycket - men utan att föreslå något datum!

Den tibetanska regeringen ansåg att Dalai Lama under inga omständigheter kunde bege sig till Kina. Gjorde han det skulle kineserna hitta på någon förevändning för att hindra honom från att återvända. Samtidigt pågick Dalai Lamas examination för den högsta teologiska graden, Lharampa Geshe. Den 1 mars 1959, då examinationen fortfarande pågick, kom två kinesiska officerare in till Dalai Lama, som då vistades i Jokhang, och överlämnade en inbjudan till honom från general Tan Kuo-san att närvara vid en teaterföreställning.

Tibetanerna förvånades över att inbjudan inte kom via den tibetanska regeringen, Kashag, som hade varit den vanliga vägen. Dalai Lama svarade att han nu var mycket upptagen av Gesheexamen, men att han skulle föreslå ett datum senare. Den 7 mars förnyades inbjudan. Dalai Lama tyckte sig inte ha tid men kineserna insisterade och så småningom enades man om den 10 mars.

Obeväpnade livvakter
Teaterföreställningen skulle äga rum i Silingpu, det kinesiska militärhögkvarteret som låg mellan Potala och Kyichufloden. Det ansågs vara något egendomligt att Dalai Lama förväntades bege sig till Silingpu. Men ännu så länge tycks ingen på den tibetanska sidan ha reagerat.

På morgonen den 9 mars kallades chefen för Dalai Lamas 500 man starka livvakt, P. T. Takla, till en viss brigadier Fu i det kinesiska militärhögkvarteret. Fu meddelade att Dalai Lama inte skulle få ha med sig sin vanliga livvakt på 25 personer. Vidare skulle inga trupper få finnas uppställda längs hans färdväg till Silingpu. Och de två livvakter som skulle följa honom in i Silingpu fick ej vara beväpnade. Dessutom skulle hela evenemanget hållas hemligt. Då Takla frågade varför, svarade Fu: "Vill du vara ansvarig om någon skulle börja skjuta?"

Snabb ryktesspridning
Inga andra förutom Dalai Lama och några av hans personliga medarbetare hade inbjudits, vilket också var ett etikettsbrott. Nu började tibetanerna bli misstänksamma på allvar. Det gick inte att hemlighålla händelsen. Omedelbart började Lhasa surra av rykten om att kineserna ämnade bortföra Dalai Lama.

Till saken hör att Radio Peking just hade tillkännagivit att Dalai Lama skulle närvara vid den kinesiska nationalförsamlingens stundande möte i Peking. I själva verket hade Dalai Lama inte samtyckt till detta. Han hade ju tvärtom försökt avstyra det hela. Dalai Lama var ovillig att bege sig till Kina, eftersom han dels ansåg sin närvaro nödvändig i Lhasa för att försöka dämpa motsättningarna där, dels därför att han var rädd för att han skulle hindras från att återvända till Tibet inom rimlig tid. Dessutom var det allmänt känt i Lhasa att det stod tre nyanlända flygplan uppställda på Lhasas flygplats, vilket förstärkte teorin om kidnappning.

Då kineserna märkte vad som höll på att hända, skyndade de sig på kvällen den 9 mars att i sista minuten utfärda inbjudningar till prominenta tibetaner.

Nu började Norbulinka, där Dalai Lama vistades, att omringas av en upphetsad tibetansk folkmassa som ville skydda sin ledare genom att med sin fysiska närvaro blockera vägen till det kinesiska militärhögkvarteret. Kineserna skickade meddelanden till Dalai Lama i vilka de insisterade på att han skulle närvara vid teaterföreställningen. Dessutom upprepades kraven att han skulle komma utan sitt sedvanliga följe, tvärtemot vad etiketten föreskrev.

Situationen blev alltmer ohållbar. På förmiddagen den 10 mars informerades folkmassan utanför Norbulinka i högtalare om att Dalai Lama beslutat avstå från att närvara vid teaterföreställningen. Men folkmassan lugnades inte. Istället fortsatte den att "bevaka" Norbulinka. Både i Lhasa och utanför Norbulinka började man ropa antikinesiska slagord med krav att kineserna skulle lämna Tibet.

Tre tibetanska representanter begav sig till Silingpu för att meddela general Tan Kuo-san Dalai Lamas beslut att ej närvara vid teaterföreställningen. Generalen blev rasande, for ut i otidigheter och kallade tibetanerna för "reaktionära rebeller" samt varnade för allvarliga konsekvenser om "intrigerandet" fortsatte. Därefter rusade han ut ur rummet.

Teaterföreställningen hölls som planerat.

Ökad spänning i Lhasa
Norbulinka omringades fortfarande av en uppretad folkmassa och i Lhasa hölls antikinesiska demonstrationer. Vapen delades ut och båda sidor förberedde sig för en väpnad uppgörelse. Kineserna började befästa sina ställningar i Lhasa och monterade upp granatkastare och kulsprutor på taken.

Dalai Lama, som ville undvika blodsutgjutelse, uppmanade folkmassan utanför Norbulinka att skingras. Dessutom försökte han vinna tid genom att utväxla brev med general Tan Kuo-san som erbjöd sig att "beskydda" Dalai Lama mot "den reaktionära klicken". Dessutom fortsatte Tan Kuo-san att kräva att Dalai Lama skulle bege sig till Silingpu. Genom denna brevväxling, som pågick i sex dagar, lyckades Dalai Lama vinna tid. Men spänningen minskade inte i Lhasa.

Dalai Lama flyr
Den 16 mars besköt kineserna strategiska platser i och runt Lhasa från sexton artilleriställningar. Därefter kom ett brev från general Tan Kuo-san i vilket Dalai Lama uppmanades att ta betäckning på ett säkert ställe i Norbulinka, "för att skydda sig mot de onda reaktionärerna" - samt att meddela Tan Kuo-san var detta ställe var beläget, så att "byggnaden i fråga inte skulle förstöras". En avslöjande formulering som visade att kineserna ämnade beskjuta Norbulinka.

Den 17 mars föll de första skotten. Två granater exploderade i den inre trädgården, en hamnade utanför den norra muren och en annan i en damm nära Dalai Lamas residens. Klockan nio på kvällen samma dag lämnade Dalai Lama Norbulinka tillsammans med sin mor, syster, bror och farbror samt några tjänare. Flykten till Indien hade börjat.

Strider i 3 dagar
Klockan två på natten den 20 mars, drygt två dygn efter Dalai Lamas flykt, lät kineserna artilleribeskjuta Norbulinka. Vid fyratiden på eftermiddagen tog de kontroll över Norbulinka. Kinesiska trupper gick in bland de hundratals döda och sårade tibetaner som fanns där och man började ett intensivt letande efter Dalai Lama. Alla lik undersöktes noggrant. Till sist insåg man att han måste ha lyckats lämna området oskadd.

I Lhasa pågick striderna i tre dagar. Förutom Norbulinka utsattes Ramochekatedralen, den Övre Tantriska Högskolan, den medicinska högskolan på Chakporiberget samt Jokhang för tung beskjutning.

Ur "TIBET våldtaget land på världens tak" av David Ståhl

Publicerad i Tidskriften Tibet nr 1/2001