Tibets historiska status

Tibet existerade som en självständig stat i närmare två tusen år innan Kina invaderade och ockuperade landet år 1949–50.

Tibet ligger i själva hjärtat av Asien mellan Kina och Indien och täcker totalt en yta av 2,5 miljoner kvadratkilometer. Landet befolkas av tibetanerna, som med avseende på kultur och levnadssätt skiljer sig markant från folken i grannländerna. Tibetanerna har utvecklat en unik och rik kultur och andliga traditioner, ett särskilt språk, en omfattande litteratur och en stor mängd utsökta konstverk. Den tibetanska civilisationen, som går tillbaka tusentals år i tiden, är ett sofistikerat och värdefullt bidrag till mänsklighetens kulturarv.

I dag riskerar den tibetanska kulturen att undermineras av det kinesiska kommunistpartiet. Tibets kultur och nationella identitet utsätts för en systematisk och avsiktlig förstörelse. Uppskattningsvis har över 1,2 miljoner tibetaner har dött i Tibet sedan 1949 som en direkt eller indirekt följd av den kinesiska invasionen och ockupationen. Mer än 6 000 av Tibets rika centra för religion och kultur har förstörts.

Hans Helighet Dalai Lama, andlig och politisk ledare för den tibetanska befolkningen på sex miljoner, tvingades lämna Tibet 1959 och söka asyl i Indien. Ungefär 80 000 tibetanska flyktingar följde honom då och sökte skydd huvudsakligen i Indien, Nepal och Bhutan.


Tibets historia i detalj

Vid tiden för invasionen av det kinesiska Folkets Befrielsearmé 1949 var Tibet en självständig stat de facto och de jure (d.v.s. i kraft av såväl de faktiska förhållandena som av lagen). Det militära övertagandet innebar en angreppshandling mot en suverän stat och ett brott mot internationell rätt. Kinas fortsatta ockupation av Tibet med hjälp av flera hundra tusen militärer utgör en pågående förbrytelse mot internationell rätt och mot det tibetanska folkets rätt till självbestämmande och oberoende. Tibet är i dag ett land under illegal kinesisk ockupation.

Den kinesiska regeringen hävdar att den har "äganderätt" till Tibet. Den hävdar inte sin rätt på basis av sin militära erövring 1949 eller sin påstått effektiva kontroll över landet sedan dess eller sedan 1959. Den kinesiska regeringen grundar inte heller sina anspråk på "ägande" på den så kallade "Sjuttonpunktsöverenskommelsen för den fredliga befrielsen av Tibet", som påtvingades Tibet år 195l.

Kinas påstådda legala anspråk grundar sig på historiska relationer – först och främst relationen mellan å ena sidan mongoliska eller manchuiska härskare över Kina, å andra sidan de tibetanska lamorna. De viktigaste händelser, som Kina anför som skäl för sina anspråk på Tibet, inträffade för flera hundra år sedan - under höjdpunkten för det mongoliska imperiets expansion, när de mongoliska kejsarna utsträckte sin politiska överhöghet över större delen av Asien och stora delar av Östeuropa, och när manchukejsarna härskade i Kina och utvidgade sitt inflytande genom hela östra och centrala Asien, inklusive Tibet, i synnerhet under sjuttonhundratalet.

Det råder ingen tvekan om att Tibet under sin långa historia under olika perioder kom att hamna under olika grader av utländskt inflytande: från mongolerna, från gorkhas i Nepal, från manchu-kejsarna av Kina och från de brittiska härskarna i Indien. Under andra perioder av sin historia var det Tibet som hade makt och inflytande över sina grannar, inklusive Kina. Det skulle vara svårt att finna något land i världen i dag som inte varit föremål för utländsk överhöghet eller påverkan under någon period av sin historia. I Tibets fall var graden och varaktigheten av utländskt inflytande och inblandning begränsade. Dessutom var förhållandet till de mongoliska, kinesiska och manchuiska härskarna av personlig karaktär och innebar inte vid någon tidpunkt någon union eller integration av den tibetanska staten med eller i någon kinesisk stat.

Hur fascinerande Tibets forna historia än må vara måste landets status vid tiden för den kinesiska invasionen givetvis bedömas på grundval av dess position i modern historia, speciellt dess förhållande till Kina efter 1911 då kineserna störtade vad de betraktade som utländskt manchuiskt styre och blev herrar i sitt eget land. Varje land kan gå tillbaka till någon period i sin historia för att rättfärdiga territoriella anspråk på angränsande stater. Detta är oacceptabelt i internationell rätt och praxis.

Klart är att det, speciellt från 1911 och fram till den kinesiska ockupationen 1951, inte finns några bevis på kinesisk myndighet eller inverkan i Tibet som skulle kunna ge stöd åt Kinas anspråk. I själva verket visar den övervägande delen bevismaterial den exakta motsatsen: att Tibet i alla avseenden var en suverän stat som var oberoende av Kina. Denna slutsats stöds av de flesta rättsvetare och experter på ämnet.

Den Internationella Juristkommissionens Legal Inquiry Committee on Tibet rapporterade i sin undersökning av Tibets legala status, Tibet and the Chinese People's Republic (Genève 1960) att: "Tibet uppfyllde från 1913 till 1950 villkoren för status som självständig stat sådana de allmänt antages i internationell rätt. År 1950 fanns det ett folk och ett territorium samt en regering, som fungerade i detta territorium och som skötte sina egna inrikes angelägenheter fritt från varje extern myndighet. Under perioden 1913-1950 sköttes Tibets utrikes förbindelser uteslutande av Tibets regering, och de länder med vilka Tibet hade utrikes förbindelser har, vilket framgår av officiella dokument, i praktiken behandlat Tibet som en oberoende stat."

Fyrtio års självständighet är helt klart en tillräckligt lång tidsrymd för att ett land av det internationella samfundet skall betraktas som självständigt. Många av medlemsländerna i FN idag har åtnjutit en lika lång eller till och med kortare period av självständighet.

Tidig historia

Enligt tibetanska annaler regerade den förste kungen i Tibet från 127 f.Kr., men det var inte förrän på 600-talet e.Kr. som Tibet trädde fram som en enad stat under kung Songtsen Gampo och hans efterföljare. Tibet var en av de starkaste makterna i Asien under de tre sekel som följde. Det fredsfördrag som slöts mellan Tibet och Kina år 821 e.Kr. fastställde gränserna mellan de två länderna. De två parterna svor högtidligt att "den storartade tidsålder, då tibetanerna skall vara lyckliga i Tibet och kineserna skall vara lyckliga i Kina" aldrig skall förändras. Texten av fördraget ristades in på såväl tibetanska som på kinesiska på tre stenpelare, varav en står i Lhasa, den andra vid Gungu Meru på gränsen mellan Tibet och Kina och den tredje i den dåvarande kinesiska huvudstaden Chang'an. Mellan 800- och 1100-talet splittrades Tibet i flera olika furstendömen. Tibets uppmärksamhet riktades mot Indien och Nepal varifrån en stark religiös och kulturell påverkan gav upphov till en kraftfull andlig och intellektuell renässans.

Relationerna med mongolkejsarna (1240–1350)

Mongolhärskaren Djingis Khan och hans efterföljare erövrade vidsträckta områden i Asien och Europa och skapade ett av de största imperier världen någonsin skådat. År 1240 sände prins Goden en expedition till Tibet och inbjöd en av Tibets mest framstående religiösa ledare, Sakya Pandita Kunga Gyaltsen (1182-1251) till sitt hov. Därmed kom en varaktig tibetansk-mongolisk relation att etableras. Kublai Khan som efterträdde Goden Khan omfattade den tibetanska buddhismen och upptog Sakya Panditas brorson Drogon Chögyal Phagpa som sin andlige lärare och ledare. Detta så kallade cho-yon-förhållande (präst-beskyddare) ledde till att Kublai Khan antog buddhismen som statsreligion i sitt imperium, och Phagpa blev dess högste andlige auktoritet. Som tack erbjöd Kublai Khan sin tibetanske lama den politiska makten över hela Tibet 1254 och förlänade honom en rad olika titlar.

Det går inte att förneka att de mongoliska kejsarna spred sitt inflytande över Tibet. Men i motsats till Kinas påståenden om att Tibet i mitten av 1200-talet officiellt införlivades med den kinesiska Yuan-dynastins territorium, var det ingen av de mongoliska kejsarna som gjorde något försök att administrera Tibet direkt: Tibet betalade inte ens någon skatt till mongolimperiet, och de mongoliska kejsarna såg säkerligen aldrig landet som en del av Kina.

Tibet bröt sina politiska förbindelser med mongolerna 1350, när Phagmo Drupa efterträdde Sakyas regim i Tibet. Kineserna återvann sitt oberoende från det mongoliska väldet och upprättade Ming-dynastin arton år därefter.

Relationerna med manchuerna och med grannländerna

Tibet utvecklade inga politiska förbindelser med den kinesiska Ming-dynastin (1368–1644). År 1642 blev den store femte Dalai Lama med hjälp av sin mongoliske beskyddare Gushri Khan Tibets högsta politiska och religiösa härskare. Sedan dess betraktade tibetanerna honom som sin "Chongsa Chenpo" eller "Högste regent". Den femte Dalai Lama upprätthöll inte bara nära förbindelser med mongolerna, utan utvecklade också intima band med manchukejsaren 1639 samt dennes efterträdare, Shunzi, som erövrade Kina och upprättade Qing-dynastin (1644–1911).

År 1653 gjorde den femte Dalai Lama ett statsbesök i Peking på inbjudan av den förste Qing-kejsaren Shunzi. Som ett aldrig förut skådat tecken på respekt företog den manchuiske kejsaren en fyradagars resa utanför sin huvudstad för att mottaga den tibetanske härskaren och den högste andlige ledaren för Centralasiens buddhister. Vid detta tillfälle förlänade den femte Dalai Lama och manchukejsaren varandra exempellöst höga hederstitlar.

Dalai Lama gick med på att bli manchukejsarnas andlige vägvisare och accepterade beskydd i utbyte. Detta "präst-beskyddare"-förhållande, som Dalai Lama också upprätthöll med några mongoliska prinsar, var det enda formella band som existerade mellan tibetaner och manchuer under Qing-dynastin. Det påverkade i sig självt inte Tibets oberoende.

Genom hela Qing-dynastin förblev relationerna mellan Tibet och manchukejsarna formellt grundade på förhållandet präst-beskyddare. Manchukejsaren reagerade snabbt på vädjandena om hjälp för att driva ut invaderande Dzungarmongoler och eskortera den nyupptäckte sjunde Dalai Lama till den tibetanska huvudstaden 1720.

Manchuiska styrkor gick in i Tibet vid ytterligare tre tillfällen under sjuttonhundratalet - en gång för att skydda Tibet från invaderande Gorkha styrkor från Nepal (1792) och två gånger för att återställa ordningen efter inbördeskrig (1728 och 1751). Varje gång kom de på begäran av tibetanerna. Dessa expeditioner gav manchukejsaren möjlighet att etablera sitt inflytande i Tibet. Kejsaren sände representanter (amban) till den tibetanska huvudstaden Lhasa. En del av dem försökte påverka den tibetanska regeringen. När manchuernas inflytande var som starkast i Tibet - en period på några årtionden - var situationen som den som råder mellan en supermakt och en satellit eller ett protektorat och följaktligen något som visserligen har politisk betydelse men ändå inte påverkar den svagare statens oberoende existens. Tibet blev aldrig införlivat med Manchuimperiet, än mindre med Kina, och fortsatte att sköta sina förbindelser med grannländerna på egen hand.

Det manchuiska inflytandet försvagades därefter snabbt, varför manchuerna inte kunde spela någon roll när Tibet utkämpade krig mot inkräktare från Jammu (1841–1842), Nepal (1855–1856) och Brittiska Indien (1903–1904). Från mitten av artonhundratalet var manchukejsarens roll (och därmed ambans roll) endast nominell.

När manchuiska trupper invaderade Tibet 1908 innebar detta en vändpunkt i relationerna mellan Tibet och manchukejsaren. Tidigare militära expeditioner hade kommit för att bistå Dalai Lama eller den tibetanska regeringen på begäran av de sistnämnda. Men den här gången försökte manchukejsaren att med våld ta makten, till stor del i syfte att eliminera det brittiska inflytandet i Tibet. Den trettonde Dalai Lama flydde 1910 till grannlandet Indien, men ockupationen av Tibet blev kortvarig.

Efter 1911 års revolution i Kina och manchudynastins fall kapitulerade de kejserliga trupperna för den tibetanska armén och repatrierades enligt två sino-tibetanska fredsfördrag som undertecknades i augusti resp. december 1912. Den trettonde Dalai Lama hävdade återigen Tibets fulla oberoende genom att utfärda en proklamation i Lhasa 1913 och även genom att ha kontakt med utländska härskare inklusive britterna, ryssarna och kineserna samt genom att underteckna ett fördrag med Mongoliet.

Tibet på nittonhundratalet

Från 1911 till 1950 undvek Tibet med framgång varje inflytande utifrån och bibehöll sitt fulla oberoende. Vid tiden närmast före den kinesiska invasionen, som tog sin början i slutet av 1949, hade Tibet alla kännetecken som karakteriserar en självständig stat enligt internationell rätt: ett definierat territorium; en befolkning som bebor detta territorium och en regering som är i stånd att upprätta internationella förbindelser. Tibet hade sitt eget statsöverhuvud och sitt eget styrelseskick, rättsväsende, beskattningssystem, och postväsende, egen valuta, ett utrikesdepartement samt väpnade styrkor.

Tibets internationella förbindelser koncentrerade sig till grannländerna. Tibet underhöll diplomatiska, ekonomiska och kulturella förbindelser med Nepal, Bhutan, Sikkim, Mongoliet, brittiska Indien, det oberoende Indien samt, i begränsad utsträckning, med Ryssland och Japan. Relationerna med Kina förblev ansträngda. Kina förde ett gränskrig med Tibet. Samtidigt uppmanade den kinesiske presidenten formellt upprepade gånger Tibet och Nepal att förena sig med den kinesiska republiken, vilket betyder att han medgav att Tibet på den tiden inte var någon del av Kina. Trots detta hävdade Kina hela tiden inför omvärlden att tibetanerna utgjorde en av Kinas "fem raser".

För att undvika ett utdraget krig mellan Tibet och Kina ordnades en trepartskonferens med brittisk medling i Shimla 1913, där de tre staterna möttes och förhandlade på jämbördig fot.

Vid konferensen övertalade Storbritannien, som var angeläget om fred norr om sina indiska gränser, Tibet att gå med på Kinas nominella överhöghet i utbyte mot att Kina lovade att respektera Tibets autonomi och territoriella integritet. Emellertid vägrade den kinesiska regeringen att underteckna Shimla-avtalet. Den 3 juli 1914 undertecknade tibetanska och brittiska befullmäktigade Shimla-avtalet med sina initialer och undertecknade en gemensam deklaration som fråntog Kina varje fördel landet skulle ha kunnat vinna genom villkoren i avtalet. Tibets status förblev därför densamma som när avtalet ingicks: alltså en självständig stat utan några som helst förpliktelser gentemot Kina. Shimla-avtalet utgjorde också ett erkännande av såväl Storbritannien som Kina att Tibet var en suverän stat och kapabelt att förhandla och oberoende ingå i avtal med andra stater på jämbördig basis.

År 1943 mottogs den kinesiska diplomat, som sänts för att framföra sitt beklagande av den trettonde Dalai Lamas bortgång, av den tibetanska regeringen i Lhasa. En kinesisk representant fick då tillstånd att stanna kvar och gavs en status liknande den för de nepalesiska resp. brittiska representanterna i Lhasa. Han stannade kvar tills han förpassades från Tibet 1949.

Under andra världskriget anhöll Storbritannien, USA och Kina om tillstånd att transportera krigsmateriel genom Tibet till Kina. Men Tibet insisterade på att hålla sig neutralt och tillät endast transporter av icke-militärt material genom sitt territorium.

År 1947, några månader innan Indien blev självständigt, inbjöds Tibet att delta i den s.k. Asian Relations Conference i New Delhi. Den tibetanska delegationen reste med tibetanska pass och deltog i konferensen som representanter för ett självständigt land. År 1948, när den tibetanska regeringens handelsdelegation besökte Indien, Storbritannien, Italien, Frankrike och USA, godtogs delegaternas pass, som utfärdats av den tibetanska regeringen, av dessa länders regeringar som giltiga resedokument.

När Indien blev självständigt 1947 övertog man den brittiska diplomatiska missionen i Lhasa och ärvde Storbritanniens avtalsrelationer med Tibet. Dess erkännande framgår av följande kommuniké som den indiska regeringen sände till det tibetanska utrikesministeriet.

"Indiens regering skulle gärna vilja få en försäkran om att det är den tibetanska regeringens avsikt att fortsätta våra relationer på hittillsvarande basis tills nya anordningar träffas i angelägenheter som någondera av parterna kan önska ta upp. Detta är den procedur som antagits av alla andra länder med vilka Indien har ärvt avtalsrelationer från Hans Majestäts regering".

Även om Tibet aldrig hade några omfattande internationella förbindelser, behandlade de länder, med vilka man faktiskt upprätthöll förbindelser Tibet, på samma sätt som man skulle förhålla sig till varje annan suverän stat. När Nepal ansökte om medlemskap i Förenta Nationerna 1949 anförde man bl.a. sina avtal och diplomatiska relationer med Tibet. Till och med ledaren för den sista kinesiska diplomatiska missionen i Lhasa, Mr. Shen Zonglian, medgav att "Lhasa (Tibet) sedan 1911 i alla praktiska avseenden åtnjutit fullt oberoende."

Invasionen av Tibet

Vändpunkten i Tibets historia kom år 1949 när Folkets Befrielsearmé från Kina invaderade Tibet. Den 7 oktober 1950 anföll Kina med en truppstyrka på 40 000 man Östtibets provinshuvudstad Chamdo och besegrade den lilla tibetanska armén. Efter två dagar intogs Chamdo och regionens guvernör Ngapo Ngawang Jigme togs till fånga. Över 4 000 tibetanska kämpar stupade.

Den kinesiska aggressionen kom som en brutal chock för Indien. I en skarp not till Peking den 26 oktober 1950 skrev det indiska utrikesministeriet:

"Nu när invasionen av Tibet beordrats av den kinesiska regeringen, kan fredliga förhandlingar knappast samordnas med detta, och givetvis kommer man på tibetansk sida att hysa farhågor om att förhandlingar kommer att ske under hot. Inom den nuvarande ramen för händelserna i världen kan de kinesiska truppernas invasion av Tibet inte betraktas som något annat än beklaglig och, enligt den indiska regeringens väl grundade bedömning, inte vara i Kinas eller fredens intresse."

Ett antal länder inklusive USA och Storbritannien uttryckte sitt stöd för den indiska positionen.

Ställd inför den militära ockupationen av östra och norra Tibet, nederlaget och förintelsen av dess lilla armé samt frammarschen av ytterligare tiotusentals PLA-soldater (PLA = Folkets Befrielsearmé) mot centrala Tibet sände den tibetanska regeringen en delegation under ledning av Ngapo Ngawang Jigme till Peking för förhandlingar med de nya kinesiska ledarna. Denna delegation tvingades underteckna den s.k. "Sjuttonpunktsöverenskommelsen för den fredliga befrielsen av Tibet" den 23 maj 1951. Delegationen tilläts inte framföra dess villkor till Lhasa för godkännande, och kineserna tillverkade till och med förfalskade kopior av sigillen i Peking och tvingade delegationen att sätta dem på dokumenten. I och med att överenskommelsen undertecknades under hot om våld, saknar den varje giltighet enligt internationell rätt.

Den tibetanska regeringen avstod från att offentligt förkasta överenskommelsen vid den tidpunkten. Vid sitt första tillfälle att göra det i frihet förkastade Hans helighet Dalai Lama överenskommelsen när han satte sin fot i Indien efter sin flykt 1959.

De sjutton punkterna i "överenskommelsen" garanterade bl.a. att Kina inte skulle förändra det existerande politiska systemet i Tibet och inte inkräkta på Dalai Lamas eller Panchen Lamas etablerade status, funktion och befogenheter. Det tibetanska folket skulle åtnjuta regional autonomi, och tibetanernas religiösa tro och sedvänjor skulle respekteras. Inre reformer i Tibet skulle företas efter rådslag med ledande tibetaner och utan tvång.

Från 1951 till 1959 kränkte emellertid de kinesiska ockupationsstyrkorna upprepade gånger villkoren i överenskommelsen och inledde ett ökande förtryck i Tibet. Kommunistkineserna fängslade tusentals tibetanska religiösa och lokala ledare och förstörde hundratals tempel och kloster. Det allt hårdare kinesiska förtrycket i nordöstra och östra Tibet tvingade tibetanerna i området att göra väpnat motstånd, vilket snart nog omfattade hela Tibet. Det pyrande tibetanska missnöjet exploderade i öppet trots mot Kina när tiotusentals vanliga tibetaner strömmade ut på Lhasas gator den 10 mars 1959 och krävde att kineserna skulle lämna Tibet. Detta var starten för den tibetanska nationella resningen och en tibetansk motståndsrörelse spred sig över hela landet.

Kina slog ned resningen, och cirka 87 000 tibetaner dödades enbart i Lhasa-regionen.

Resningen den 10 mars resulterade i att Hans Helighet Dalai Lama flydde tillsammans med medlemmar av hans regering och cirka 80 000 tibetaner till Indien, Nepal och Bhutan. I Indien återupprättade han den tibetanska regeringen.

Trots de många årens förtryck och grymheter är tibetanernas kampanda obruten, beslutsam och trotsig. Tibetanerna fortsätter att göra motstånd mot det kinesiska styret i Tibet. Från september 1987 till mitten av 1995 har det förekommit över 200 folkliga demonstrationer mot det kinesiska styret. Tusentals tibetaner har dött i dessa demonstrationer. Ännu fler har kastats i fängelse.

Den tibetanska exilregeringen och demokratin

År 1959 återupprättade Dalai Lama den tibetanska regeringen i exil i Indien efter moderna demokratiska principer. Den 2 september 1960 konstituerades det exiltibetanska parlamentet, en folkvald deputeradeförsamling. År 1963 offentliggjordes en preliminär konstitution för det framtida Tibet.

År 1990 demokratiserade Dalai Lama regeringen ytterligare genom att öka antalet parlamentsledamöter till 46 och ge dem rätten att välja Kashag (kabinettet) eller ministerrådet. En ny exiltibetansk konstitution har antagits som skall reglera den tibetanska exilregeringens funktion. År 2001 infördes direktval av premiärministerposten och premiärministern utser numera ministrarna i kashag.

I februari 1992 kungjorde Dalai Lama sin Guidelines for Future Tibet's Polity and the Basic Features of its Constitution (Riktlinjer för det framtida Tibets politik och grunddragen i dess författning), där han förklarade att han inte skulle "spela någon roll i det framtida styrandet av Tibet, än mindre söka Dalai Lamas traditionella position". Regeringen i det framtida Tibet, förklarade Dalai Lama, skulle väljas av folket på grundval av allmän rösträtt.

Dalai Lama tillkännagav också att ansvaret för den statliga administrationen under övergångsperioden - alltså mellan de kinesiska truppernas reträtt från Tibet och det slutliga kungörandet av konstitutionen - skulle anförtros de tibetanska funktionärer som vid detta tillfälle arbetar i Tibet. Under denna övergångsperiod skulle en interimspresident utses till vilken Dalai Lama skulle delegera all sin politiska makt och sitt ansvar. Den tibetanska exilregeringen skulle därmed i själva verket upphöra att existera. Som riktlinjer för Tibets framtida politik angavs också:

"Det framtida Tibet skall vara en fredsälskande nation som följer principen om Ahimsa (icke-våld). Det skall ha ett demokratiskt styrelseskick som förpliktar sig att bevara en ren, sund och vacker miljö. Tibet skall vara en fullständigt demilitariserad nation."

I dag fungerar den tibetanska exilregeringen som en verklig regering och har alla departement och kännetecken som är karaktäristiska för en fri demokratisk regering. Under Dalai Lamas ledning har den tibetanska regeringen också utvecklat ett effektivt icke-våldsmotstånd mot Kinas fortgående ockupation av Tibet, ett motstånd som nu omfattar en världsomspännande rörelse.

Tibetaner, både i och utanför Tibet, betraktar den tibetanska exilregeringen som sin enda och legitima regering. Den har även börjat erkännas som den legitima regeringen och det tibetanska folkets verkliga representant av många regeringar och folk i världen.

Tibets rätt till självbestämmande

Enligt internationell rätt har befolkningar som uppfyller kriterierna för ett "folk" rätt till självbestämmande. Regeringar får inte förvägra dem den rätten och måste agera i enlighet därmed. Under de senaste årtiondena har rätten till självbestämmande huvudsakligen tillämpats på länder och folk som koloniserats, men denna rätt har i synnerhet under de senaste åren också kommit att finna tillämpning utanför begreppet dekolonialisering.

Det tibetanska folket utgör helt klart ett folk enligt internationell rätt, där man utgår från den definition som fastställts av ”UNESCO International Meeting of Experts on Further Study of the Concept of the Rights of Peoples”.

Det är svårt att föreställa sig ett bättre exempel på ett folk, med alla kriterier uppfyllda: gemensamma drag i historia, språk, kultur, etnicitet och andra uttryck för delad identitet och erfarenhet; antal, dvs. tillräckligt många personer som delar en gemensam identitet och erfarenhet för att garantera erkännande av det internationella samfundet; förefintligheten av institutioner som uttrycker och påverkar dessa gemensamma drag; viljan hos ett folk att hävda sin rätt till självbestämmande.

Rätten till självbestämmande innebär rätten hos ett folk att "avgöra sin egen politiska status och att bestämma sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling" fritt från inblandning utifrån (FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art I; FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, art. I). Tibetanerna har förvägrats utövandet av denna rätt sedan deras land invaderades och ockuperades av Kina.

När rätten till självförverkligande förverkligas kan detta leda till integration med en stat, union med en stat eller till oberoende, men valet måste göras av det folk som utövar sin rätt till självbestämmande. Detta val måste ske fritt utan inblandning utifrån. Det är alltså det tibetanska folket som på egen hand, utan inblandning från Kina, ska göra detta val.

Dalai Lama har i många år uppmanat Kina att gå med på att ordna en internationellt övervakad folkomröstning för att fastställa det tibetanska folkets önskningar. Detta är den mest önskvärda metoden, helt i överensstämmelse med vad som krävs enligt internationell rätt och praxis.

År 1961 antog Förenta Nationernas generalförsamling resolution 1723 (XVI), där man uttryckligen erkände det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. FN uppmanade Folkrepubliken Kina att upphöra med "handlingar som berövar det tibetanska folket dess fundamentala mänskliga fri- och rättigheter, inklusive dess rätt till självbestämmande". Fyra år senare, 1965, bekräftade FN:s generalförsamling uttryckligen denna resolution i sin resolution2079 (XX).

Redan år 1959 uttryckte det självständiga Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru, sitt starka stöd för det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. I ett anförande inför Lok Sabham det indiska parlamentets underhus, sade han: "...den slutgiltiga rösten vad beträffar Tibet måste vara det tibetanska folkets röst och ingen annans."

Nyligen möttes vid två olika tillfällen experter på frågor om folks rättigheter och internationell rätt för att dryfta frågan om Tibets anspråk på självbestämmande.

Den s.k. Permanent Tribunal of Peoples, som möttes i Strasbourg i en vecka i november 1992 för att höra omfattande vittnesmål och argument, fann att tibetanerna motsvarar de allmänt vedertagna rättsliga kriterierna för ett "folk" med rätt till självbestämmande, och att de "därför har rätt att göra bruk av rätten till självbestämmande". Tribunalen drog slutsatsen att "den kinesiska administrationens närvaro på tibetanskt territorium måste betraktas som utländskt herravälde över det tibetanska folket". Slutligen avgjorde Tribunalen i sitt utslag att "det tibetanska folket från 1950 fortlöpande varit berövat sin rätt till självbestämmande".[Session on Tibet, Verdict, Permanent Tribunal of Peoples, Strasbourg, November 20, 1992, s. 15 resp. s. 23]

Vid en annan konferens i januari 1993 möttes trettio framstående internationella jurister från en rad länder i Europa, Afrika, Asien och Amerika, bland dem några av världens främsta auktoriteter på självbestämmande, i London under fyra dagar för att behandla frågor förknippade med det tibetanska folkets utövande av sin rätt till självbestämmande. Efter ingående behandling av material inklusive den kinesiska regeringens vitbok och efter en livlig juridisk debatt kom konferensdeltagarna i ett skrivet uttalande fram till följande:

  • Enligt internationell rätt har tibetanerna rätt till självbestämmande; denna rätt "tillhör det tibetanska folket" och "det tillkommer inte Folkrepubliken Kinas statsapparat eller någon annan nation eller stat att förneka det tibetanska folkets rätt till självbestämmande."
  • "Sedan de militära aktionerna under år 1949-50 har Tibet befunnit sig under Folkrepubliken Kinas främmande ockupation och herravälde och har administrerats med de karakteristika som kännetecknar en förtryckande kolonial förvaltning."
  • "I det speciella fallet med Tibet och med hänsyn till landets långa historia av separat existens är det tibetanska folkets krav på självbestämmande, inklusive självständighet, i enlighet med principerna för staters nationella enhet och territoriella integritet" [International Lawyer's Statement on Tibet - London 1993, January 10, 1993, s. 6-8].


Den internationella konferensen uppmanade Förenta Nationerna och medlemmar av det internationella samfundet att vidta skyndsamma åtgärder för att främja ett snabbt genomförande och realiserande av det tibetanska folkets rätt till självbestämmande.

I båda diskussionerna, alltså i ”The Permanent Tribunal of Peoples” och konferensen för internationella jurister, blev den kinesiska regeringens synpunkter, i synnerhet vad som uttrycks i dess vitbok, föremål för långvariga diskussioner och beaktades till fullo.

Den kinesiska regeringen hade inbjudits att delta i båda konferenserna men avböjt. Däremot överlämnade man Vitboken och ett stort antal andra publikationer till mötena i och för diskussion.

Det tibetanska folket äger utan tvivel rätt till självbestämmande, vilket innebär att tibetanerna har rätt att bestämma sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Även om begreppet självbestämmande primärt är tillämpligt på folk under kolonialt herravälde eller ockupation, är tibetanerna fullt kvalificerade. Tiden är inne för Folkrepubliken Kina att acceptera sina internationella förpliktelser och att gå med på att hålla en folkomröstning i Tibet under internationell övervakning.

Den nuvarande politiska situationen

Kina inte bara invaderade Tibet 1949; senare splittrade och stympade man dessutom landet. Det som Kina i dag kallar Tibets Autonoma Region (TAR) är inte vad tibetanerna kallar Tibet. Tibet består av tre provinser: U-Tsang, Kham och Amdo.

Vad kineserna betecknar som "TAR" utgör mindre än hälften av Tibets egentliga landmassa (1,2 miljoner kvadratkilometer av 2,5 miljoner kvadratkilometer) och omfattar endast en tredjedel av landets befolkning. Två tredjedelar av alla tibetaner lever i de östra och nordostliga provinserna Kham och Amdo. Större delen av Amdo och en liten del av Kham har nu slagits ihop till provinsen Qinghai, medan återstoden av Amdo och det mesta av Kham införlivats med de kinesiska provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan.

I dag har tibetanerna föga eller intet att säga till om när det gäller deras egna angelägenheter. Alla beslut fattas i Peking genom ett utvecklat nätverk av militära och byråkratiska myndigheter. Även om "TAR" utges för att vara autonomt är det i själva verket inte så. Den verkliga beslutsfattande makten ligger hos det kinesiska kommunistpartiet och utövas via dess regionala partisekreterare, som hittills inte varit tibetan. Under honom finns det för varje tibetan som innehar något ämbete en kinesisk "underlydande" som utövar den verkliga makten.

Ett litet antal tibetaner tilldelas höga positioner inom "TAR"-regeringen och utnyttjas för att utan vidare godkänna den kinesiska politiken. Deras "underordnade" kinesiska tjänstemän är de som utövar den reella makten. I de flesta departement finns det mycket fler kinesiska tjänstemän än tibetaner. Den 26 februari 1995 rapporterade Radio Lhasa att Peking skulle sända en första grupp på 1 000 kinesiska "ledare och experter" till 44 distrikt i "TAR". Detta tillkännagivande följdes av en ny våg av omskolningskampanjer riktade mot tibetanska kadrer och partimedlemmar.

Vad tjänstemännen åstadkommer i Tibet bedöms uteslutande av deras förmåga att bära upp det kinesiska koloniala styret. Om någon kinesisk tjänsteman verkar för att gagna tibetanerna förflyttas han snabbt till en nominell befattning.

Tibetanska kadrer och partimedlemmar hyser djup förbittring över det kinesiska styret i Tibet. Mer än 200 protestdemonstrationer ägde rum från september 1987 fram till mitten av 1995. Större delen av demonstrationerna och andra former av protester från 1993 och framåt inträffade på landsbygden. Kineserna svarade på dessa utslag av folklig opposition med fängslande, tortyr och ökat förtryck.

Källa: TIBET: An independent country under illegal Communist Chinese occupation (översatt av Monica Masuda, bearbetad av Svenska Tibetkommittén)